Andas.
Jag blev inspirerad av Stina-Lees blogg. Jag kikade in på den nyss. Något jag gör väldigt sällan, tyvärr. Hon är så enormt duktig på att skriva. Och denna gången skrev hon om döden.
Det är ett ämne jag undviker så mycket jag bara kan. Jag pratar helst inte om det. Låtsas att det inte finns.
Förut hade jag en stark tro, på en fortsättning. "Om det inte finns någon fortsättning, så förstår jag inte meningen?" Men det är svårt att hålla kvar sin tro, när folk sliter och drar i den. Gömmer undan den. Punkterar den. Jag mår bra av att tro på att allt inte bara tar slut, tro på att det finns ett liv efter döden.
Jag har alltid varit så fruktansvärt rädd för att förlora någon jag älskar. Jag har alltid haft den tron, att jag inte kommer kunna gå vidare. Jag har svårt för minsta lilla förändringar i livet. Vill att alla traditioner ska vara som dom alltid har varit. Inget ska helst ändras. Men så fungerar inte livet, saker måste ändras för att utvecklas.
Fast ändå gråter jag ibland. Bara tanken på att förlora någon får mig att gråta. Ger mig en klump i bröstet, som inte släpper förän långt efter att gråten har slutat. Ångest, kallas det tydligen.
Känns så orättvist att man ska dö. Speciellt om man ska dö i ung ålder. Känns som att livet inte är ens eget, när det bara kan försvinna mitt framför ögonen på en. Jag har förlorat nära några gånger. Min morfar dog när jag var sex. Jag var fast besluten att se honom död. Så det fick jag. Något jag ångrar lite i efterhand. Han såg inte ut som sig själv, han var lila. Hans själ var inte kvar. Sen dog min gammelfarmor. På något sätt var det jobbigare. Självklart var jag ledsen för egen del. Men att se hur ont det gjorde i pappa var hemskt. Sen dog min kanin också. Töntigt att ta han som jämförelse kan tyckas. Men tillbringar man tre timmar varje dag med samma djur, så blir man fäst. Och det gjorde fruktansvärt ont att förlora honom. Men smärtan försvann. Nu är han ett vackert minne, som föralltid finns kvar hos mig.
Hur som helst så älskar jag min familj. Jag älskar min pojkvän. Jag älskar mina vänner. Jag älskar mitt liv. Man klagar mer än man borde. För jag är egentligen lycklig såhär. Min familj, min släkt, mina vänner, min pojkvän är så himla underbara. Vet inte vad jag skulle göra utan er!
Nu ska jag lägga upp ett roligare inlägg. Detta blev alldeles för nedstämt. Jag är allt filosofisk när det behövs;).
Ja jag grät när jag läste Stina-Lees inlägg.
Och jag beundrar min starka bästis. Som kämpar varje dag.<3
Det är ett ämne jag undviker så mycket jag bara kan. Jag pratar helst inte om det. Låtsas att det inte finns.
Förut hade jag en stark tro, på en fortsättning. "Om det inte finns någon fortsättning, så förstår jag inte meningen?" Men det är svårt att hålla kvar sin tro, när folk sliter och drar i den. Gömmer undan den. Punkterar den. Jag mår bra av att tro på att allt inte bara tar slut, tro på att det finns ett liv efter döden.
Jag har alltid varit så fruktansvärt rädd för att förlora någon jag älskar. Jag har alltid haft den tron, att jag inte kommer kunna gå vidare. Jag har svårt för minsta lilla förändringar i livet. Vill att alla traditioner ska vara som dom alltid har varit. Inget ska helst ändras. Men så fungerar inte livet, saker måste ändras för att utvecklas.
Fast ändå gråter jag ibland. Bara tanken på att förlora någon får mig att gråta. Ger mig en klump i bröstet, som inte släpper förän långt efter att gråten har slutat. Ångest, kallas det tydligen.
Känns så orättvist att man ska dö. Speciellt om man ska dö i ung ålder. Känns som att livet inte är ens eget, när det bara kan försvinna mitt framför ögonen på en. Jag har förlorat nära några gånger. Min morfar dog när jag var sex. Jag var fast besluten att se honom död. Så det fick jag. Något jag ångrar lite i efterhand. Han såg inte ut som sig själv, han var lila. Hans själ var inte kvar. Sen dog min gammelfarmor. På något sätt var det jobbigare. Självklart var jag ledsen för egen del. Men att se hur ont det gjorde i pappa var hemskt. Sen dog min kanin också. Töntigt att ta han som jämförelse kan tyckas. Men tillbringar man tre timmar varje dag med samma djur, så blir man fäst. Och det gjorde fruktansvärt ont att förlora honom. Men smärtan försvann. Nu är han ett vackert minne, som föralltid finns kvar hos mig.
Hur som helst så älskar jag min familj. Jag älskar min pojkvän. Jag älskar mina vänner. Jag älskar mitt liv. Man klagar mer än man borde. För jag är egentligen lycklig såhär. Min familj, min släkt, mina vänner, min pojkvän är så himla underbara. Vet inte vad jag skulle göra utan er!
Nu ska jag lägga upp ett roligare inlägg. Detta blev alldeles för nedstämt. Jag är allt filosofisk när det behövs;).
Ja jag grät när jag läste Stina-Lees inlägg.
Och jag beundrar min starka bästis. Som kämpar varje dag.<3
Kommentarer
Postat av: gotteochvi♥
SV; ÅH, DET GÖR JAG OXÅ NU NÄR DU SÄGER DET! DEN LUKTAR JU LJUVLIGT!!
Postat av: Anonym
:'(
Trackback
